Det är trist att vara vuxen, men ett nödvändigt ont.

Jag sitter och betalar räkningar. Det är inte kul. Det känns väldigt vuxet att konstatera att jag inte kan shoppa något alls. Som om shopping vore en mänsklig rättighet?

Det är det naturligtvis inte. Men habegäret finns ju där. Den där lilla rösten som säger att ”OM jag BARA köper den DÄR lilla grejen, så är jag BÄST”.

I typ 2 sekunder. För när DET behovet är stillat så kommer ett nytt.

Jag minns unicornbehovet. Molos unicorn. Jag suktade i ett halvår innan plaggen släpptes på rea och på begagnat sidor. Då shoppade jag som besatt. Blev byxor, bodys, klänningar och toppar….

Igår satt jag och försökte sälja av något av det. Jag tror jag haft plaggen i ca en månad. Så jag suktar i ett halvår och säljer efter en månad.

Helt galet.

Varför? Jo, för att ett nytt behov har dykt upp. Kaninbehovet.

Behöver lära mig att dessa behov är skapade ur ett komsumtionssamhälle. Jag tror inte jag suktat lika mycket om jag INTE varit med i köpgrupperna på Facebook där man får se alla barn klädda i fina kläderna. När andra shoppar MASSVIS så känns det liksom legitimt att shoppa lite extra, lite dyrare.

Uscha.

Jag får helt enkelt vänta. Det finns inget annat att göra än att köra Lyxfällan-varianten:

Gör inte av med mer än du har, skippa krediter och dyra lån.

Nöj dig och hitta något annat att lägga ditt människovärde i, istället för yta.

Molos Unicorn - suktat, använt och förbrukat. Men Lilltjej är ju kvar <3 .