Hon ser rakt igenom mina försvar…

En timme en gång varannan vecka så får jag sitta ner och berätta vad jag känner. Bolla lite med tankar och få svar på frågor. Det har hänt några gånger i livet att jag känt behovet av att prata med någon annan än mina vänner.

Ibland har jag haft tur och träffat en bra och ibland otur och träffat en dålig.

Denna jag har nu är bra. Riktigt bra. Hon skulle kunna vara den bästa t.o.m.

Vi sitter och pratar och hon säger:

”Du är riktigt bra på att lura folk”.

”Ja det är jag” säger jag helt paff.

”Det är därför de släpper dig alldeles för fort” säger hon och syftar på de andra jag haft tidigare.

”Ja, kan hända” svarar jag. 

”Jag vill inte släppa dig riktigt ännu, vad känner du inför det?”

”Det känns bra” säger jag lättat. 

För det är ju alltid så att jag ska klara mig själv. Alltid. Så när saken är halvfixad så sätter jag på leendet och säger att allt är ok när det egentligen inte är det.

Men hon såg rakt igenom mig och det känns så skönt att bli avslöjad.

Hon säger att jag är skör bakom mitt tuffa yttre och det är sant. Även om jag aldrig själv beskrivit mig så. Men jag blir sårad väldigt lätt och såren ligger kvar i min själ väldigt länge. Speciellt om personen som sårat mig står mig väldigt nära.

Jag säger att jag känner mig som en bunke som har hål i sig. Jag kan känna när ett nytt hål är på väg och då sätter jag ett tillfälligt plåster på det som håller en tid. Vissa håller länge medans andra släpper ganska omgående. 

Hon säger att jag är nog väldigt duktig på att plåstra.

Ja det är jag. Men jag skulle önska en legering som lagade alla hålen på en gång så inga fler kunde uppstå.

Hon säger att jag troligtvis inte kan hindra nya hål från att uppstå.

Nej, men jag kan önska det.

Hon säger att jag är en duktig fixare. Jag fixar saker åt andra. Jag är den folk vänder sig till för hjälp. För det finns alltid hjälp att få och jag tar aldrig slut. Hon säger att jag måste sluta fixa saker åt andra och ta hand om mig själv.

Hon låter mig få känna att jag är viktigast först och främst. Att det är tillåtet att känna så ibland. Att jag inte är dålig om jag faktiskt tar hand om mig själv först.

Det är en lång väg att gå känns det som just nu, men livet känns mycket ljusare än vad det gjort på flera år.

Det känns renare på något vis. Jag gör saker som gör mig glad och tänjer på gränserna för vad jag trodde jag inte borde göra.

Det går framåt. 🙂 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s