Jag är tacksam över missfall i vecka 9.

I januari 2010 blev jag gravid, helt oplanerat. Jag och sambon hade varit tillsammans i 1 1/2 månad när jag testade positivt. Efter mycket om och men bestämde vi oss för att behålla. Jag kunde inte tänka mig abort. Eftersom jag råkat ut för en s.k. ”missed abortion” ville jag ha ett tidigt ultraljud. Så vi bokade tid hos en privatklinik i vecka 9.

Väl där så utför barnmorskan undersökningen först vaginalt, men hittar inget foster. Hon noterar att hinnsäcken är för liten, den är mer som en hinnsäck i vecka 7. Hon letar och letar men kan knappt se en skugga så hon väljer att utföra undersökningen på magen istället och hittar då en skugga som ska vara fostret. Även skuggans storlek passar ett foster i vecka 7.

”Ni har säkert räknat fel” säger hon när jag säger att veckorna inte stämmer.

Jag vill så gärna tro henne, men jag har haft stenkoll på mensen och inombords så börjar det sjunka in att jag råkat ut för ännu ett missfall som kroppen inte reagerat på.

”Ja, vi bokar in en ny tid nästa vecka för att se om fostret växt och om vi kan se ett hjärta” säger barnmorskan.

Hon tittar knappt på mig. Jag vet att det inte kommer att duga någonting till men jag nickar.

Veckan efter är vi där igen. Hinnsäcken har inte växt och fostret har inte heller växt. Barnmorskan skickar oss till sjukhuset eftersom de måste undersöka och fastställa att det verkligen är ett missfall.

I sjukhuset blir jag undersökt av två läkare som båda två konstaterar ett missed abortion.

Nu har jag legat i den förbannade gynstolen med benen isär och fått dåliga nyheter alldeles för många gånger. Jag vill bara dö. Läkaren frågar hur jag vill göra. Jag säger ”skrapa”, jag har fått missfall förr i samma vecka och vägrar gå igenom ett värkarbete på flera timmar. Han försöker övertala mig lite men jag förklarar att jag sist låg och skrek i nio timmar och blödde klumpar och trodde jag skulle dö och då säger han: ”Skona henne”.

Efter skrapningen känns det märkligt tomt. Jag går i dvala. Går tillbaka till jobbet. Gråter, jobbar, gråter, jobbar.

En klient till mig är gravid och ska få barn i samma månad som jag skulle fått. Jag förbannar min otur att behöva ha och göra med henne. Månaderna går och jag ser hennes mage växa och tänker att så skulle jag ha haft det. När den 24:e oktober kommer bryter jag samman och gråter. Jag är gravid igen men sörjer det barn som skulle kommit det datumet. Sambon tröstar. När jag går till jobbet blir jag uppringd av en sköterska på sjukhuset.

Det visar sig att min klient förlorat sitt barn. Hon hade gått över tiden med 2 veckor och till slut dog barnet i magen.

Jag förlorade mitt barn i vecka 9. Hon förlorade sitt barn i vecka 42. Jag kan inte ens tänka mig den förlusten, att ha gått i nio månader och så inte få sitt barn. Jag är idag tacksam över att kroppen reagerade tidigt, tacksam över att jag inte väntade till ett ultraljud i vecka 18-20.

Jag beklagar så Malins förlust och sänder henne och alla andra familjer som fått se en ultraljudsbild utan tickande hjärta en tanke.

Annonser

7 thoughts on “Jag är tacksam över missfall i vecka 9.

  1. Ujuj, du gör ju så jag sitter här och gråter (vilket jag iofs närapå gjorde redan igår när jag såg en länk i en annan blogg till Malins korta ord).

    Detta med att förlora barn är så hemskt att jag har svårt att tänka klart om det. Själv har jag sluppit det på alla vis, mina barn har kommit fram hela och fina.

    • Ja, jag önskar ingen det jag gått igenom, men det börjar kännas bättre nu. Jag blev också ledsen när jag läste Malins ord, även om jag absolut inte känner henne så känner jag verkligen MED henne. Den förlusten är så stor och så fylld med skuld och skam och sorg. Jag vet vad hon känner. 😦

    • För närvarande är jag anställd som socialsekreterare inom ekonomi. Men jag planerar att byta till något annat då jag känner att jag inte mår bra där. Men först ska jag vara föräldraledig.

  2. Jag är inte en van glamouramamama-läsare, så kanske frågar jag om saker du brukar prata om i bloggen… men jag blir nyfiken, eftersom jag själv arbetar i samma ”branch” eller hur jag ska säga. Vad vill du jobba med isf ekonomidelen, som socialarbetare?

    • Jag vill inte arbeta som socialsekreterare alls faktiskt. Jag vill gärna arbeta som projektledare hellre. Jag gillar att arbeta i grupp. Socialsekreterar yrket är ganska ensamt, och ett av de mest riskfyllda. Nu när jag fått lite distans under min föräldraledighet känner jag verkligen att det inte är ett arbete för mig. Jag blev bitter och hård och jag är inte en sådan människa egentligen. Så jag kommer att söka mig annanstans så fort jag kan.

      Läste i din blogg att du letade att kunna få en ”feed” på kommentarer, ja det önskar jag med. Jag vill kunna få upp en feed av kommentarer på sidan där alla från aftonbladetblogg feedens inlägg kommer in….ska se om min programmerarsambo kan hjälpa mig 🙂

  3. Ja, gör det, fråga sambon! Och så får du lära mig sen. 😉 Jag har sett någon som haft det där, såg en feed nu i kväll, men minns inte var… reagerade på att den var dåligt uppdaterad och då tappade jag intresset.

    Hojta till inne hos mig om din sambo lyckas klura ut något vettigt. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s