Men jag blir ju kränkt. Konstant. Del 1.

Jag väljer inte att bli kränkt. Jag blir det – systematiskt.

Det började så smått när jag träffade min sambo. Innan dess hade jag liksom inte riktigt reflekterat över det så mycket. Visst kvinnor tjänade mindre än män, arbetsfördelningen i hemmet var dålig och orättvis. Kvinnors skönhet var satt i fokus mycket mer än mäns vilket ledde till mer ätstörningar (åt båda hållen d.v.s. äta för mycket eller för lite).

Men det som hände när jag träffade min sambo var att jag insåg att han tjänade bra MYCKET mer än mig. Han har studerat ett halvår MINDRE än mig för att komma till sin lön. Han skulle med lätthet kunna byta jobb och tjäna 10000kr till, bara sådär.

Jag, däremot, kan drömma om att komma upp i hans lönenivå. Det yrket jag har tillåter inte att man ökar sin lön särskilt mycket. Man börjar väl ”OK”, men sedan går det långsamt, alldeles för långsamt, uppåt. Att komma upp i hans nivå, är inte möjligt.

Dessutom har jag ett av Sveriges farligaste och mest slitsamma jobb. Så då kände jag mig ännu mera ledsen och besviken på samhället och på mig själv, som låtit mig luras in i ”kvinnofällan”.

Men sedan följde en period av sorg, med missfallet och så en ny graviditet och en bebis, utmattning, förlossningsdepression. Jag glömde liksom bort omvärlden. Jag var tvungen att fokusera på att orka leva, överhuvudtaget. Ensamheten som föräldraledig har varit bedövande.

Men, för att återgå till själva frågan.

Jag fick en tjej. En flicka. Ett barn. Så nu var jag tvåbarnsmamma. En flickmamma. Mina tankar, redan med första barnet, var att hon skulle uppfostras till en fri individ! En stark person som vågade ta för sig! När andra påpekade att hon lät för mycket i klassrummet eller att hon tog för sig, eller betedde sig som en pojke, log jag inombords. Ingen hade begärt att en pojke skulle vara tyst! Men flickor….flickor är fina och tysta. Annars är de inte flickor, utan då är de ”som pojkar” Att min dotter var en individ med stark vilja verkade ingen vilja hylla…….

Annonser

6 thoughts on “Men jag blir ju kränkt. Konstant. Del 1.

  1. Pingback: Men jag blir ju kränkt. Konstant. Del 2. « glamouramamama

  2. Det är lite intressant det du skriver om att de ansåg att stortjejen lät för mycket i klassrummet. Jag jobbade på förskola och fritids en period och på ett av ställena jag var på var det en tjej som hade en särskild person som såg till henne under lunchen (bland annat) för att hon var så stökig. Grejen var den att hon sällan var stökigare än pojkarna, men hon var ju flicka… 😛

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s