Förlossningsberättelse 28/11-13

Den 28:e november var det således dags. Klockan 06:30 skulle vi befinna oss på förlossningen. Vi var för en gångs skull tidiga – där redan klockan 06:20!

Jag fick byta om till sexig sjukhusrock och ännu sexigare nätstrumpor. Jag hade varit noga med att fixa håret innan vi åkte (inga tillsatser, men fönat och borstat ordentligt) så jag kände mig faktiskt ganska ok ändå. Under natten fick jag ju sova ca 2 1/2 timme så jag var lagom trött.

Barnmorskorna kom in först och började med förberedelserna. Informerade om det som komma skulle. Maken fick sjyssta gröna kläder och badmössa. Ja, vi tävlade helt enkelt i sexighet där…..

Jag fick en kanyl i handen (och den skulle jag komma att avsky i några dygn) och sedan rullades jag iväg till operationsbordet. En massa personer var där – läkare, undersköterskor, barnmorskor, anestesiläkare och fan vet vem mera. Jag minns bara att alla hette svenska namn typ Anette, Kristina, Anders, Linda o.s.v.

Den som fastnade mest var undersköterskan Gustaf. När han satte en massa mätarelektroder (eller vad det nu var) på min bröstkorg, undrade jag i mitt stilla sinne hur många tuttar han ser om dagen?Det är intressant hur blygheten försvinner ut i rymden när man fokuserar på att någon ska skära upp ens mage och plocka ut en bebis.

TROLLERI!

Sedan skulle bedövningen sättas i ryggen. Man blir ju bedövad från under brösten och neråt. Det tog tjugo minuter, tre olika läkare, en massa smärta och flera tårar innan den jäkla bedövningen satt. Sedan satt den som berget men det var första gången jag fått såna problem med att någon ska sätta bedövning.

Därefter fick jag vända mig om på ”korset” som man ligger på och efter lite tester ifall jag kände något, satte de igång och började skära. Mitt blodtryck sjönk ganska så omgående och jag fick svimningskänslor, sköterskorna var snabbt där och gav mig något medel som höjde blodtrycket. Detta skedde runt tre gånger under hela operationen.

Efter ett tag började det pirra i benen, riktigt obehagligt. Det kändes som en kramp började växa fram. Det började göra ont. Jag bad undersköterskan Gustaf att böja min fötter, för jag hade kramp. ”Nej, du har inte kramp, du är helt avslappnad” svarade han. ”Men jag har ont, det gör ont!” sa jag. Jag började få smått panik och en av läkarna förklarade att jag antagligen spänt fötterna vid bedövningen och att kroppen nu trodde att jag hade sträckta ben fastän jag inte hade det.

Förklaringen hjälpte inte ett dugg för det gjorde fruktansvärt ont. Jag började hyperventilera och bad om att bli sövd och då greppa gammelläkaren Anders mig om hakan och pratade en massa. Jag minns inte ett ord av vad han sa. Han kunde lika gärna ha pratat kinesiska eller dragit någon bibelvers men han lyckades börja lugna mig på något sätt.

Helt plötsligt sa någon ”Nu är huvudet ute!” och jag landade i verkligheten igen. Min bebis skulle snart komma ut!!

Några sekunder senare hördes de bästa skrik som någon kan få höra. Vad han skrek. Skitförbannad, överlycklig eller vad han nu kände men oj, han slutade inte skrika. Det var alldeles ljuvligt att höra, eftersom Lilltjej valde att sluta andas under sin förlossning och därmed bara gnällde till när hon kom ut och det hade lämnat sina spår hos både mig och maken.

Nu satt vi bara och log och upprepade mot varandra att oj vad han skriker! Sedan kom det bästa. Jag fick honom till mig. Han fick ligga i min famn. Jag får tårar i ögonen bara jag tänker på det. För båda mina tidigare snitt har slutat med att pappan fått ta barnet eftersom jag mått för dåligt och inte orkat. Nu fick jag ligga och känna på min bebis, varm och kladdig och alldeles ny. Doft av fosterfett och fostervatten och min alldeles egna bebis som fortsatte att bebis-skrika. Tid och rum bara försvann. Det var verkligen en fantastisk känsla.

Jag fick reda på att han blev sent avnavlad, vilket var vad jag önskade. Jag fick se moderkakan som jag blev erbjuden att ta med hem (eeeew) och tydligen så förlorade jag 650ml blod (vilket var helt ok, tydligen).

Allt som allt var det mitt sämsta snitt, men det bästa slutet. Nu är vi hemma och försöker bara vara i bebisbubblan.

3800gram och 49cm lång.

Välkommen till världen, Lillbebbe.

1454665_10153571052870711_1547658155_n 1467343_10153571234650711_381148798_n

Annonser

4 thoughts on “Förlossningsberättelse 28/11-13

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s