Det spelar liksom ingen roll hur mycket jag lämpar över ansvaret på min man, att ha hand om våra barn. Det är ändå alltid ”MAMMA” som ropas ut först.
Maken kan sitta i soffan och göra absolut ingenting medan jag står med alla händer och fötter upptagna med städning eller annat otrevligt – ÄNDÅ så hörs ”MAMMAAAAA, Hjääääääälp” först. Ibland (läs:ofta) blir frustrationen så stor att jag trött (läs:irriterat) utbrister: ”NI HAR EN PAPPA OCKSÅ!”
Någonstans där brukar Maken reagera och ta initiativ till att plocka upp diverse unge och underhålla tills jag är ”ledig” igen.
Jag undrar hur det ska gå när bebisen är här? HUR ska man räcka till? Ska man införa schema?
”Måndagskramar: 09-10 är reserverat för bebisgos, rast, 10:30-12:00 reserverat för Lilltjejsgos, lunch, 13-14:15 reserverat för stortjejsgos, rast, 15:15-17:00 meditation (läs:städning), 17-17:30,reserverat till att försöka hålla ställningarna (min mentala hälsa) fram tills att maken är hemma, 17:30 MAKEN ÄR HEMMA JAG FÅR ANDAS IGEN!!!”
Många tycker väl att man skulle ha tänkt på sånt här INNAN man skaffade barn.
Jo, jag vet. Jag vet dock inte vad min livmoder tänkte. Men jag antar att den liksom INTE tänkte så långt. Den är trots allt en livmoder.
15 dagar kvar att jobba, 25 dagar kvar tills bebben är här.
Glamouramamama 